Jag kan inte skriva längre. Inget som inte är på riktigt. Bara tidningsartiklar och Gösta 70 år som tycker att ungdomarna på hans gata inte borde få vara så högljudda på lördagar. Jag är trasig. Trasig av asta 65 fick ett lyckligt återseénde med sin katt som sprungit upp i ett träd och inte kommit ner igen. Jag är den katten. Jag har sprungit upp och kommer inte ner. Kommer man upp kommer man väl alltid ner? Ja, det är väl sant men ingen sa att man kunde dö på kuppen.
Jag kan inte skriva vackra saker längre. Saker som bara fanns i mitt huvud. Saker som aldrig hänt. Allt har sprungit upp och kommer inte ner. Inte utan att dö på kuppen. Allt jag skriver är samma sak som upprepas i mitt huvud. Jag kan bara upprepa, upprepa, upprepa, upprepa...
Som en gammal grammofonskiva som spelar "Far jag kan inte få upp min kokosnöt".
"Jag kan inte få upp mig kokosnöt". Det är så det känns. "Fast jag prövade med hammare och spik".

Allt jag skriver är ont. Onda saker och saker som inte betyder något. Saker utan sammanhang. Bara saker som ser vackra ut för stunden. Saker som ingen förstår. Men då är det väl konst? Saker som ingen annan förstår eller kan tyda. Är det konst då?
Alla onda saker. "Jag testade att krossa mot en dörr. Men mor hon kom in, och fick en ryslig min. Ja, det är bara kokosnöten som är sig lik".

Det är bara jag som är mig lik. Som en grammofonskiva som upprepar sig själv..
"Det är bara kokosnöten som är sig lik..."


Jävla kokosnöt.