Lyckorus
Åh, jag var på gymmet både i går och i förrgår. Träningsvärk säger jag bara. Och jag är medveten att tanken är att man ska göra av med energi men i dag var jag lite trött på att vara hungrig hela tiden. Det blir lätt så i början. Så i dag kände jag att i nivå med energinivån så sjönk även humöret en bit. Jag hade huvudvärk, träningsvärk och magkatarr så jag struntade helt enkelt i träningen just i dag. Istället tog jag en lång skön kväll framför TV:n som jag sällan gör annars. Det var både Grey's anatomy och Fråga Olle. Det har blivit en liten tradition emellanåt i huset att familjen tittar på Fråga Olle tillsammans. Mysigt tycker jag.
För övrigt fick jag ett sådant plötsligt lyckorus. Jag vet inte riktigt varför men det kan bero på Jennifers dagboksinlägg. Det fick mig plötsligt att inse något. Jag kommer sakna våra resor. Åh.. Jennifer, kommer du ihåg vad flummiga vi var när vi skulle intervjua Johan Glans? Jag saknar. Det kommer bli ett så konstigt avslut att ta studenten. Det är nästan lite ångestfyllt alltihopa. Alla lärare, alla störiga elever, alla jobbiga läxor och spänningen inför betygen. Det är ändå än känsla att veta att man varje dag har någonstans att ta vägen. Någonstans där man kan känna sig trygg och vara omringad av trygga människor. Jag kommer sakna Tittis tressiga vis när hon alltid vill hinna med alldeles för mycket och på något sätt alltid lyckas ändå. Jag kommer sakna hur Igge kan prata om allt och inget och ändå få det att bli intressant för allas öron. Hur Walle alltid är så lätt att få glad och hur Matte-Elin alltid blir så exalterad över matten.
Jag kommer sakna att inte kunna gå genom mediekorridorerna och veta att när jag kommer till text så kommer Jennifer sitta där framför datorn och med några enkla ord, skratt eller tårar kan jag avgöra hur dagen kommer bli. Jag vet inte hur jag skulle klara av media utan henne. Jag skulle inte vara samma människa och jag skulle aldrig ha utvecklats och våga vara mig själv som jag är i dag. Hon är det bästa vän jag någonsin haft och jag hoppas att det kommer fortsätta vara så. Det ska vara så.
För övrigt fick jag ett sådant plötsligt lyckorus. Jag vet inte riktigt varför men det kan bero på Jennifers dagboksinlägg. Det fick mig plötsligt att inse något. Jag kommer sakna våra resor. Åh.. Jennifer, kommer du ihåg vad flummiga vi var när vi skulle intervjua Johan Glans? Jag saknar. Det kommer bli ett så konstigt avslut att ta studenten. Det är nästan lite ångestfyllt alltihopa. Alla lärare, alla störiga elever, alla jobbiga läxor och spänningen inför betygen. Det är ändå än känsla att veta att man varje dag har någonstans att ta vägen. Någonstans där man kan känna sig trygg och vara omringad av trygga människor. Jag kommer sakna Tittis tressiga vis när hon alltid vill hinna med alldeles för mycket och på något sätt alltid lyckas ändå. Jag kommer sakna hur Igge kan prata om allt och inget och ändå få det att bli intressant för allas öron. Hur Walle alltid är så lätt att få glad och hur Matte-Elin alltid blir så exalterad över matten.
Jag kommer sakna att inte kunna gå genom mediekorridorerna och veta att när jag kommer till text så kommer Jennifer sitta där framför datorn och med några enkla ord, skratt eller tårar kan jag avgöra hur dagen kommer bli. Jag vet inte hur jag skulle klara av media utan henne. Jag skulle inte vara samma människa och jag skulle aldrig ha utvecklats och våga vara mig själv som jag är i dag. Hon är det bästa vän jag någonsin haft och jag hoppas att det kommer fortsätta vara så. Det ska vara så.