Det går just nu ett program på tvåan som handlar om kvinnor och deras syn på kroppen. De pratar mycket om ideal och hur de behöver duga till, inte bara för pojkar, utan också för andra tjejer. Det är något jag tror att vi sällan tänker på, hur vi ständigt har ögonen på oss från andra kvinnor också. Vi pratar ofta om hur kvinnor blir förtryckta av männen i samhället, både på arbetsmarknaden och i hemmet. Men det vore att ljuga att säga att det är helt fredligt kvinnor emellan. Det har det aldrig varit. Kvinnokroppen har blivit något så väldigt symboliskt, kroppsligt, materialistiskt. Män betraktas så sällan som kroppsliga på samma sätt som kvinnor gör. Det är detta som i sin tur har på många sätt satt kvinnor i den position vi är i förhållande till män och andra kvinnor. Vi är kroppsligt, materialistiskt. Något som man kan äga, justera och komplicera. 
Men en sak som jag många gånger har tänkt på, speciellt under den här terminen när jag läst litteraturvetenskap, är hur vida en kvinna "får" vara vacker. Det kvinnliga idealet som finns i dag är att med hjälp av produkter och eventuella operationer uppnå perfektion. Detta är fysiskt omöjligt då många av idealen är okroppsliga och idealet om perfektion varierar hela tiden.
Kvinnan får även redan från början lära sig att de är del av mannen. Det syns i media hela tiden. Mannen är en. Kvinnan är en del i förhållande till mannen. Detta skapar vårat behov av bekräftelse från männen och andra kvinnor. De homosociala banden skapas och förstärks också hela tiden av media. Men i den enorma strävan att uppnå perfektion, som inte är fysiskt möjlig, och att aldrig kunna få känna oss fullständiga, utan en man vid vår sida, skapar en viss hjälplöshet. Vi är i behov av bekräftelse från omgivningen för att känna att vi duger som vi är. Det känns som om inlägget är aningen luddigt. Men det jag ville komma fram till i alla fall är att kvinnor måste lära sig känna sig vackra och vara nöjda med sig själva precis som de är.
De måste ha rätten att ändra på sig hur de vill så länge de får en möjlighet att känna sig vackra utan att tvingas efterfölja idealet, perfektionen. Vare sig det handlar om att känna sig vacker i sexiga kläder eller bara utsläppt hår. Så länge vi också ser oss själva som objekt kommer andra också göra det. Men jag tror att det är viktigt för alla människor att få känna sig vackra. Det får oss att må bra och känna att vi duger. Ingen kommer någonsin ha rätten att erövra oss, läs våra kroppar, utan vår tillåtelse. Vare sig det handlar om män eller kvinnor. Vårt utseende ger inte rätten för andra att utöva sina fördommar. Många väljer att rikta debatten om detta både fysiska och sociala förtryck mot kvinnor som mäns fel och menar att om de bara ger efter och låter kvinnorna ta plats så kan vi uppnå jämställdhet. Det tror inte jag. Ibland funderar jag om vi måste mötas på mitten, männen släpper in oss och vi ska ta för oss. Men det slutar oftare med att jag tänker att om vi bara kunde bortse från de fysiska könen, då skulle vi inte behöva särskilja eller gruppera varandra på samma sätt. Frågan är om det är möjligt? Jag hoppas att något av budskapet gick fram i alla fall. Våga vara och känna dig vacker. Låt aldrig någon erövra dig utan din vilja oavsett kön. Nu ska jag röra mig mot sängen. Pusshej.