I går kväll när jag och Andreas skulle sova, så la sig Andreas och höll om mig i vanlig ordning. Först var det så mysigt för hans snarkningar lät som en katts spinnande och hans andedräkt smekte lätt mina axlar. Men snart övergick det söta spinnande ljudet till ett högt brutalt brummande. Det var förskräckligt! Sedan snarkade han så mycket att han knappt kunde andas.
Då var ju min natt förstörd. Jag tänkte inte somna innan jag visste att han andades ordentligt. När han väl gjorde det och övergått det det tidigare skogsmaskinsbrummande ljudet, lyckades jag på något konstigt vis, med mycket möda, äntligen somna.