Jag tycker det är lite spännande hur vi, eller åtminstone jag själv från gång till gång, ser på vården. När man har varit hos doktorn för femte gången med en hälsa som fortfarande inte blivit bättre trots slumpmässiga behandlingar, så rycker vi på axlarna och säger "Ja, vad kan vi förvänta oss av vården?" Och när man träffar en läkare som är bra på sin sak och dessutom har ett proffessionellt och sympatiskt bemötande så säger vi "Åh, vad bra han var!". Varför säger vi inte i stället att det är oacceptabelt när man kommer till en läkare som halvt melankolisk hänger i kontorsstolen och skickar hem oss med en alvedon och en hälsning att om vi bara motionerar lite mer och äter lite mindre så löser sig nog det mesta. Jag har varit med om det så många gånger att jag själv säger "Åh, vad bra han var!" när jag för ovanlighetens skull träffar en läkare som faktiskt tar 5 minuter extra för att undersöka mig för att ställa en ordentlig diagons. Jag har blivit behandlad med 3 olika behandlingar totalt 6 gånger innan jag fick min diagnos i dag. Helt i onödan. Inte konstigt att antibiotikaresistens är ett växande problem när läkaren bara skriver ut penicillin på löpande band och hoppas på en lyckoträff eller att patienten inte kommer tillbaka. Och ännu konstigare är ju att de läkare som sitter på en enorm kompetens inte är välkomna in i vården. Av den enkla anledningen att de inte är födda i Sverige. Kan vi inte sluta rycka på axlarna och vägra låta oss bemötas av okompetenta melankoliska oerfarna puckon rent av och ställa lite krav på vården i stället? Eller är det bara jag som känner såhär?