I dag hade jag slutkonferensen innan jag fick åka hem. Då fick jag min diagnos. Den innebar mest bara att jag fick veta att man inte kan göra mycket annat än att lindra tillfälligt. Men smärtan får jag leva med resten av mitt liv. Ska i alla fall få ett medicinskt utlåtande från Uppsala så jag kan göra klart allting med försäkringsbolaget. Allt känns lite bitter sweet. Jag är väldigt tacksam över att äntligen få en diagnos så jag också kan få en prognos för framtiden. Samtidigt känns det så himla surt att de kunde ha konstaterat detta för tre år sedan så jag sluppit allt krångel. De konstaterade att jag gör allt som man kan göra själv. Jag har fått blockader med botox som kommer ge resultat om tidigast två veckor. Tar det inte bort smärtan avsevärt så är det inte värt riskerna. Jag ska också få testa TENS för att se om det eventuellt kan lindra något. Men så är läget i alla fall. Skillanden är att jag numera kan kalla det posttraumatiskt utlöst kronisk spänningshuvudvärk som leder till (symptom som liknar eller är) migrän i täta attacker.