Jag kommer inte från någon träningsfamilj som gick ut och sprang varje tisdag och torsdag eller tränade regelbundet. Själv hade jag många begränsningar redan när det kom till skolgymnastiken på grund av en medfödd defekt. Denna gör att min ena kroppshalva är längre och större än den andra och när jag var liten haltade jag och vrickade ofta fötterna. Detta ledde också till mycket ryggont. Det hela kan jämföras som att dygnet runt gå med en sko på ena foten med väldigt tjock sula. Ca 3,5 cm längre var mitt ena ben. Detta bidrog så klart till att jag ofta skadade mig och inte alltid kunde delta. När jag var 13 år så opererade de ena benet så att längdskillnaden skulle bli mindre. Det tog några år innan det gjorde det eftersom den andra sidan skulle växa ikapp de dryga 3 centimeter som fattades. Ungefär i 15-16 årsåldern började jag träna på egen hand hemma. Jag började promenera mera och inse att jag faktiskt gillade det här med träning.

 

 

Sedan har träningen bara växt i mina ögon. Det var ett nederlag när min kiropraktor förklarade att min överrörlighet också begränsade träningen och att jag fått skolios på grund av operationen. Men det har inte stoppat mig. Jag tränar det jag kan och får träna. Och jag mår så mycket bättre när jag gör det. Min träning är så himla viktig när det gäller min stresstålighet, hur jag sover, hur mycket energi jag har osv. Därför blir det en del i bloggen också om träningen eftersom den är så stor del av mitt liv. Den är viktig och får därför stor prioritet.

 

 

Däremot säger jag inte att det är så för alla. Vissa tycker inte alls att träning är roligt och snarare ser det som pest och pina. Men de har förhoppningsvis andra sysslosättningar som är viktiga för dem och gör dem lyckliga. Träning är mitt lyckopoller och därför är den viktig helt enkelt!